Åttionionde dagen

Som ni vet heter denna blogg Kalle i Newcastle och handlar om min tid i denna stad. Lite snävt namn kan tyckas nu när tiden här börjar lida mot sitt slut och som ett sista dödsryck försöker jag skaka lite liv i skiten. Detta sker genom att Charles går in som gästskribent under sin resa till Mexico. Har inte koll på exakta datum men snart bär det av. Med sig på resan tar han Elin, aldrig stött på denna skapelse men det blir nog bra skulle jag tro. "Några uppdateringar i veckan" har jag blivit lovad så vi räknar med en eller två under hela resan skulle jag förmoda... Ska bli skoj och uppleva lintottens bravader på första bänkraden, trevlig läsning!

Lovade ju att jag skulle hålla mig borta från bloggen ett tag för att verkligen ta tag i studierna. Det har ju inte lyckats som ni ser... Mer om det senare men nu ska jag berätta om helgen eller lördagen och jazzkonserten som upplevdes.

På vänster sida kan ni se Sage Gateshead. Därinne var det alltså konserten hölls. Jag och J var på en jazzkonsert i Göteborg för något år sedan. En gammal mörk gubbe hasade in på scenen och efter sig drog han en saxofon. Det var en stor och glänsande sak eller så var han sjukt liten. Han gick fram till micken mumlade något och sedan började han blåsa de mest ljuvliga toner ur saxen. Ett minne för livet (hans namn har dock glidit ur mitt minne).

Så jag trodde det skulle vara samma sak i lördags. Det var det inte. Inte alls. In på scenen kommer tjugo tonåringar med varsitt blåsinstrument och sätter igång att blåsa som bara den. Det var väl bra men lite underligt att spela jazz efter noter tycker jag allt. Finns något talesätt som lyder: True jazz artists do not do the same thing once... Det visade sig att detta inte var huvudkonserten utan bara något förnummer.

Så huvudnumeret nu. En mörk kille? Nej engelskt blek (alltså raka motsatsen mot mörk) men han hade krulligt hår i varje fall. Men sen fick jag mig en riktig chock. Saxofonen var inte blank och skinande utan den var MATT!! Vem fan köper en matt saxofon?

Jag ser framför mig att man vill spela sax i månskenet och så ska det glimma till lite då och då. Det går ju inte med en matt saxofon... Det är väl som att vilja köpa en ferrari eller porsche och komma hem med en smart? www.lurad.se där har du din matta saxofon.

Varför sitter jag här och uppdaterar bloggen då? Det verkar som om det blir ett väldigt långt inlägg också... Skoltrött? Nej, det är faktiskt så att jag är, i stort sett, färdig med det jag skulle ha gjort till på torsdag. Inte illa lilla Kalle. Klappar mig själv på axeln... Så nu blir det till att bara njuta de sista dagarna här och shoppa julklappar så det blir klart också.

Dagen kommer jag att minnas med hatkärlek. Det fina är ju att jag har pluggat så bra som jag har. Dom mörka sidorna är lite fler till antalet men kanske inte så allvarliga.

Satt i biblioteket och skrev på inlämningen, batteriet började sina och jag letade efter laddaren. Jag hittade den först när jag kom hem. Time wasting av det grövre slaget.

Hade brutal träningsvärk i bröstmusklerna vilket resulterade i att jag kände mig som en mes på boxercisen. Fick inte ut hälften av vad jag brukar.

Väl hemma upptäcker jag min grötskål på bänken halvfylld med vatten. Efter lite snokande visar det sig att det är städerskan som har använt den till att göra rent micron... Det är bara att slänga den skålen nu. Hon använder ju samma handskar i köket som när hon skurar toaletten. Kräkning. Jag har alltså ätit mitt eget och andras bajs. Det blir liv i receptionen imorgon det kan jag lova.

Snart är det jul.