Återkomsten

Nu är jag på väg till rödtottarnas ö igen... Resan började med en bussfärd från Göteborg till Köpenhamn. För att hinna med mitt flyg var jag tvungen att ta en buss med avgångstid 02:05 och ankomst 06:00. Hade räknat med att vara i stort sett ensam på bussen, det var jag inte... Fattar inte att så mycket folk åker buss på en onsdag natt, mycket underligt.

Framför mig satt en mycket irriterande man som snarkade konstant (även i vaket tillstånd tror jag). Första delen av resan hade jag en tonåringar med ett fruktansvärt acne problem. Röd och glansig påminde han om en överkokt "pölse". Det var inte det värsta med honom utan det som var störande med människan var att han diggade sin musik hela tiden. Han stötte fram små underliga ljud till musiken som dunkade i hans öron.

Pölsen bakom mig bytes ut mot två nittonåringar på väg till Berlin efter en stund. Dessa två unga killar skulle bräcka varandra i allt, precis allt...

"Jag drack så mycket, hö öhhöh höh"

Blir så trött, trött, så trött. Men jag överhörde ändå var dom sa, kunde ju inte somna ifall något intressant skulle komma upp.Så började dom prata om skador som dom hade orsakat sig själva eller andra under fyllan. Då berättar den ena att han hade fått en glasbit i ögat under en afterski i norra Sverige. Jag och min ögonfobi var nära att vika ner oss och rusa ner till WC men vi höll god min...

Här på Köpenhamns flygplats går det typ tre plan var femte minut nu på förmiddagen. Då väljer dom att ha samma check-in disk till åttio procent av planen. Så sjukt jobbigt att stå i kö i en timme för att checka in. Stressbölden växte ytterligare när två slampor knödde sig för mig.

Sen ska dom måla om toaletterna här på flygplatsen. Då tar dom inte och målar om en och låter alla andra vara öppna utan dom målar om hälften. Detta orsakar ofantliga köer till dass. Det som är värst är att jag måste dit nu, kvickt också.

Typ två timmar sent kom jag, frusen och jävlig, till Newcastle. Problem med mjukvaran (fattar inte vad det innebär då jag är en lycklig Mac ägare) i Köpenhamn sköt upp starten en och en halv timme. Mr Pilot hade nog gasat och donat en hel del för vi var tvungna och fylla på med mer bränsle innan vi kunde fortsätta färden.

När vi borde landa sprakar det till i högtalarna och kapten meddelar att dom håller på att skotta landnigsbanan... Tröttsamt. Efter en halvtimmes hoovrande fick vi landa. Nu var sömnen nästan övermäktig och jag fick kämpa som en tok för att inte ge efter.

Köpte en biljett till Metron och begav mig hemåt. När tåget stannade på min hållplats steg jag av och masade mig uppför rulltrappan. Vad ser jag där? En biljettkontroll... Letar febrilt efter den förbannade biljetten men den är fan borta. Mumlar något om Murphy's lag och inser att jag får nog en liten bot för det här. Surt. Men så lätt kan man inte ge upp utan jag tjötar lite med Mr Kontrollant och det verkar funka. Till slut ger han efter och låter mig slinka igenom!!!!! Helt tagen av situationen nästan svimmar jag på väg ut från tunnelbanan, en kontrollant med hjärta!! Det hade varit något för Pesttrafik det...

Väl i skrubben har inte mycket ändrats. Det drar lika kallt, heltäckningsmattan är lika blå och alkisarna väsnas. Så skönt att vara tillbaka. NOT! Hemma för alltid om dryga två veckor, gott.